Nu har det snart gått en vecka sen bebisera föddes. Jag är fortfarande inte säker på vilket kön det är så jag har inte helt kunnat bestämma namn till dem. Jag hade ju Polly på den lila men är det en pojke så kan den ju inte heta Polly!

 

I måndags började jag jobba. Det började väldigt bra. Inte. Först och främst hade jag svårt att sova och sen ringde inte väckarklockan på morgonen så jag försov mig första dagen efter semestern. Inte bra! Jag hade dock en bra skodag, jag använde min födelsedagspresent från mina väninnor Anna, Sussie och Annika. Jag går alltid i platta fotriktiga skor. Så satans fult och tråkigt, men plötsligt hände det. Dock blev jag informerad om av mina godhjärtade kollegor att det hördes väl när jag kom. Det klampade tydligen, konstigt tycker jag? En sån liten petit person som moi! 

 

 

Jag hann bara sticka in snoken på jobbet så skickade Axel en bild. Jaha, då tog jag helt plötsligt flex direkt efter lunch och åkte hem. Det går liksom inte att vara fullt närvarande på jobbet när det ligger små godingar hemma. Igår, tisdag var det dock inte så ljuvligt att komma hem. Malibu har väl inte ätit storartat mycket sen hon födde, men igår så smackade hon i sig mängder med mat och vatten som hon sedan lyckades kräka ut i små högar i nästan hela soffan. Så gårdagkvällen ägnades åt sofftvätt och svärande över #!#!"&#%" sofftyg som inte gick att trä på. Jag blir så heligt förbannad när det krånglar, en dragkedja gick sönder så jag sprang ut i köket vilt svärandes och Axel hämtade en tång som jag vansinnigt gick på dragkedjan med och se där, då gick den igen och funkade! Ibland är det bra att vara i vredesmod ;-)

 

 

Suddig bild:

Idag ringde Axel i vild panik till jobbet. Malli hade burit iväg en unge som hon tyckte skulle bo under täcket i min säng. Det var ju inte hennes alldeles mest lysande idé! Nu är i alla fall ordningen återställd och här bor de:

 

På sex dygn har de mer än fördubblat sin födelsevikt så jag förstår om Malli är hungrig. Här följer en bildkavalkad, för nu är klockan mycket och alla ni som känner mig vet att klockan 22 sover jag! 

 

Fotograf Camilla Vallhagen, kamera Canon eos 450D.